Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Tre professionella handledare

Sedan den 27 januari 2014 har Skrivarlinjen på distans ett nytt team av handledare. I grunden har vi samma uppdrag dvs att handleda deltagare vid Skrivarlinjen på distans i deras skrivande under läsåret. Ett fantastiskt roligt uppdrag!

 

 

Christine Falkenland, kursansvarig

Bild

Mitt skrivarliv började någon gång på lågstadiet, då jag satte igång att skriva dikter och läskiga berättelser. Jag var arton då jag skickade in mitt första manus till ett förlag. Jag fick ett dräpande refuseringsbrev. Jag grät hela den dagen. Men så nästa morgon började jag på skriva på nytt. På den vägen är det. Det gäller att behålla lusten och modet att skriva!

Jag debuterade 1991 med diktsamlingen Illusio och sedan dess har jag skrivit fyra diktsamlingar, åtta romaner och fyra barnböcker. Min nionde roman, Spjärna mot udden, kommer ut i slutet av maj.

Jag är utbildad till skrivarpedagog vid Sörängens folkhögskola. Jag har även lett projekt i personal- och organisationsutveckling mot högre kreativitet.

Jag har nu den stora glädjen att få vara handledare på Skrivarlinjen på distans, tillsammans med Pamela Jaskoviak och Jeanette Niemi.

Som handledare vill jag stimulera kursdeltagarna att växa som skribenter, att utveckla sin litterära röst och, inte minst, att behålla lusten och modet att skriva!

Läs mer om Christine på Wahlström & Widstrand.

 

 

Pamela Jaskoviak, handledare

BildJag debuterade som författare 1995 med diktsamlingen Svart tulpan. Sedan dess har jag publicerat ytterligare fyra diktsamlingar, två romaner och två barnböcker. Jag skriver dramatik för både teater och film och arbetar också som översättare och kåsör.

Vid sidan av allt detta har jag sedan 2009 varit verksam som skrivarlärare. Under fyra år ledde jag kurser i kreativt skrivande vid Högskolan i Skövde och jag har arbetat vid Skrivarakademin i Göteborg. Dessutom driver jag sedan fyra år tillbaka Norsesunds skrivarverkstad i mitt hem utanför Alingsås.

Trots att det snart har gått tjugo år sedan min debut är jag alltjämt lika fascinerad av det litterära skrivandet i alla dess former. Det är en resa som aldrig tar slut, och ett underbart sätt att leva och se världen. För mig skänker det djup tillfredsställelse att få dela med mig av mina erfarenheter som författare och att få hjälpa nyare skribenter att utveckla och fördjupa sina färdigheter inom skrivkonsten.

Sagt om Pamela av före detta kursdeltagare vid Högskolan i Skövde:

”Pamela är kunnig, rolig och ärlig.”
”Högt i tak och ingen har behövt känna sig underlägsen.”
”Jag skriver texter som jag inte visste jag kunde få fram.”

 

Läs mer om Pamela på Albert Bonniers förlag.

Foto: Stella Jaskoviak Åstrand

 

 

Jeanette Niemi, handledare

BildHar alltid skrivit men kanske ännu mer längtat efter att skriva. Jag har skrivit väldiga mängder facktext genom mitt yrkesliv och längtat efter att skriva mer kreativt men det var först i fyrtioårsåldern som jag gav plats för mitt kreativa skrivande. Då gjorde jag det med besked istället. Jag har en bakgrund som beteendevetare med inriktning pedagogik och professionell coach. Efter två år på ”Skrivarlinjen på distans” på Sörängen vidareutbildade jag mig till skrivpedagog och arbetar numer på heltid med kreativt skrivande i olika former. Under de senaste åren har jag också skrivit två manus – en novellsamling och en bok om att skriva.   

Att arbeta som handledare på Skrivarlinjen på distans är fantastiskt roligt. Här får man, som deltagare, möjlighet att arbeta på ett skrivprojekt under ett till två års tid och man får värdefull respons på sin text av såväl andra deltagare som av handledare. Det är inte ovanligt att man utarbetar ett manus under läsåret – att få se manus formas och författare utvecklas det gör mig lycklig!

När jag inte är handledare på ”Skrivarlinjen på distans” genomför jag kurser, texthandledningar och skrivresor i mitt företag Kreationslotsen. Jag har brottats mycket med att låta skrivandet ta plats i mitt liv som i övrigt består av arbets- och familjeliv. Det har lagt grund för att jag idag brinner för att hjälpa människor komma i gång med sitt skrivande och att ta sig till skrivprojektets slut. Det är en fröjd att se varje författare ta nya kliv utifrån sina egna förutsättningar.

 

Annonser

Hej!

Bloggandet fortsätter men nu på egen domän, http://www.jeanetteniemi.se.

Det blir skrivlivsfunderingar om skrivande och läsning men också bilder och berättelser från mina skrivresor i Spanien.
På den nya hemsidan kommer du också att få se mina bilder, många naturnära bilder där jag kryper så nära motivet jag bara kan.

Även mina övriga många intressen som att skapa webbsidor, coacha och skrivhandledning kommer att visas upp och berättas om.

Välkomna in!

Ser fram emot att höra vad du tycker.

Må gott!

/Jeanette

Skrivliv i spanien  Nu är höstens skrivresa till solen bokad! Tre veckor för eget skrivande. Förra gången var det fem veckor och jag fokuserade enbart på mitt skrivande. Den här gången kommer jag dela tiden mellan skrivande och arbete, det blir en ny utmaning att hålla den balansen. Min avsikt är ändå att frigöra så mycket tid att jag kan koncentrera mig på skrivandet. Det är så många distraktioner och aktiviteter som lockar här hemma.

Att befinna sig i värmen och ny miljö har en fantastisk effekt på min kreativitet. Tankarna löper fritt, läsningen blommar och fingrarna knattrar fram på tangenterna. Dessutom är det underbart att ta en promenad efter havet, suga i sig havsluften, bli väckt av den svala morgonbrisen och söka nya bilder genom kameralinsen. Jag tankar energi som jag använder i vintermörkret och tankar som jag kan göra något av i mitt skrivande och mitt arbete. Egentligen vill jag bo i värmen större delen av året men än så länge blir det några veckor om året.

Jag är djupt tacksam över att insikten om att jag behöver lyssna inåt. När jag lyssnar på mig själv hittar jag lösningar som fungerar. Att vara egen företagare är Skrivliv vid havskantenmycket arbete, mycket roligt arbete i mitt fall. Men det ger också frihet att utforma livet så att det passar de som lever i det. Med familj är det förstås flera saker att ta hänsyn till än om man lever själv men det är inte omöjligt! Det trodde jag länge att det var.

Lösningen kom när jag insåg att det är möjligt. Så är det alltid. Så länge man intalar sig att det inte går kommer hjärnan hjälpa till att hitta argument för att det inte går. Så jag sa istället att det är möjligt. Jag var inte helt övertygad till en början, det ska erkännas. Men nu började jag få fram argument för att det är möjligt och idéer om hur jag kunde lösa det pockade på. Jag började med ”Man kan inte lämna sina barn och man under flera veckor för att ägna sig åt en lyxhobby som att skriva.” För säkerhets skull lade jag till ”Du är ju inte ens författare, vem skulle vilja läsa det du skriver?”. Efter att ha bearbetat den så lyder den istället ”Jag åker till värmen för att skriva och ladda energi. Jag kommer hem som en stärkt människa, mor och fru. Jag vet att min man och mina ungdomar klarar sig utmärkt utan mig under den tiden.” Saknar jag dem? JA, mycket. Men det går och jag vill.

Bild blommaHar du drömmar om något annat? En annan plats, yrke eller mer frihet? Men tänker att det inte går? Då önskar jag dig kreativitet, att kunna se lösningarna, och mod att förverkliga dina drömmar. Jag vet att du kan. Börja redan nu genom att formulera din önskan som en möjlighet, hur galet det än låter. När du sagt den tillräckligt många gånger kommer det att låta som det mest naturliga i världen.
Lycka till!

/Jeanette

Sikta mot månen

Foto: J Niemi

Länge använde jag ordspråket ”Sikta mot månen så når du grantopparna”. Minns inte hur jag fick tag i det men jag skrev ner det med stora bokstäver, la det i det lilla ”fönsterfacket” i min tonårsplånbok och använde det som motto. Jag tänkte att det skulle ta mig lite längre om jag vågade satsa högre än jag trodde var möjligt. På något sätt tänker jag att det är en positiv kraft i det, att våga drömma och ha en vision. Jag vet idag att sådant som verkar omöjligt kan hända om jag vågar drömma, tänka och uttala det. Det gör det, för mig och för massor av andra människor. Det är härligt hoppfullt. Även efter det att jag någonstans efter tonåren inte lade in lappen i den nya, mer vuxna, plånboken så har nog ordspråket väglett mig i mycket. Ofta på ett omedvetet plan.

Det som stör mig nu med detta talesätt är att det också går att utläsa en sorts förväntan och förgivettagande om att man inte kan nå till månen. Om jag siktar mot månen, varför skulle jag hamna i grantopparna? Har jag ramlat ner? Eller kom jag aldrig över? Grantopparna blir som ett hinder att passera, där du räknas ut redan från början. Några av våra vanligaste ordspråk blir ett sätt att hålla oss på mattan. Det luktar Jantelag här. Inrätta dig i ledet och spring inte runt och tro att du är något eller kan bli något. Det ger mig rysningar. Jag vill tro att alla är och kan något.

Magisk måne på spanska solkusten

Foto: J Niemi

Troligt finns många varianter av ”mitt” ordspråk. Surfade, helt ovetenskapligt, runt och hittade ”Sikta mot stjärnorna, och du når trädtopparna. Sikta mot trädtopparna, och du stannar på marken.”. Samma uppmaning att sikta uppåt men du når ändå inte hela vägen, det duger du inte till. En del kommer ju inte ens loss från marken!

Palmkrona mot blå himmel

Foto: J Niemi

Hittade i samma ovetenskapliga jakt en som jag gillade lite bättre. ”Sikta på månen. Missar du så är du ändå på väg mot stjärnorna”. Visst kan man ta miste men att skjuta förbi målet kanske inte är så farligt? Om nu stjärnorna är en plats du vill vara på. Annars kan man justera och vända om mot månen igen. Det känns hoppfullt.

Till ung som gammal. Du är något, du kan något, lyft blicken, sikta mot månen och sätt delmål vid trädtopparna. Jag ska glädjas med dig varje steg.

Lycka till! Hör gärna av dig och berätta när du nådde ”månen”, det är härligt inspirerande att få ta del av era framgångssagor.

/Jeanette

Livet som på räls?

Tänk om det vore som första klass på X2000. Breda, mjuka fåtöljer att luta sig bakåt i. Gratis kaffe och Wi-Fi. Lyxig egentid tillsammans med andra utan att vara gemensam. Lågmäld konversation, långt från larmande barnfamiljer. Snabb och smidig förflyttning från start till mål. Räls som en fri motorväg och spåren växlas automatiskt när vi kommer farande. Tänk om livet vore så. Så skönt det vore, tänker jag ibland.

Mitt liv är mer som att färdas på en mountainbike utefter en skogsstig. Slingrar sig fram genom landskapet utan att jag har kunskap om vad som kommer bakom nästa krön. Tappar jag koncentrationen så riskerar jag att snava på en rot eller köra in i en bergvägg. Jag tvingas ibland att göra vägval när stigen delar sig. Vissa dagar skiner solen och det är lätt att ta sig fram i värmen och på de torra partierna. Andra dagar står regnet som spön i backen och hjulen slirar i leran och jag drattar på ändan. Jag får räkna med skitiga kläder och pisk i ansiktet av uthängande grenar. Men jag fortsätter för jag vet att jag kommer till en glänta längre fram, så småningom. I gläntan ligger ljuset över det öppna fältet och gör färgerna klara. När jag kommer till gläntan stannar jag och tittar förundrat, njuter av färden. Tvekar innan jag tar steget in i det okända landskapet som ändå är så bekant. Genom gläntan går jag på egna ben och är stolt över min färd, njuter av att vara framme.

Det jag möter är sådant jag övat på under färden men nu i ny tappning att ta sig an. Ju längre fram jag kommer i gläntan ju närmare kommer jag också där stigen slingrar sig vidare genom skogen. Jag vänder mig om en sista gång innan jag kastar mig in i skogen på nya äventyr på jakt efter nya erfarenheter och lärdomar.

Visst vore det skönt att åka X2000 ibland men jag kan inte låta bli att undra om inte blåmärkena och regnet får mig att njuta lite extra när solen skiner på min stig. Jag tror det. Och jag vill inte vara utan de rötter och stenar som placeras ut på min stig för i mötet med dem lär jag mig nya saker om mig själv, andra och vår gemensamma omvärld. Det gör mitt liv värt att leva.

Dela gärna med dig av detta inlägg om det gav dig något och även av dina tankar om detta!

/Jeanette

 

Jag sträckläste ”I grunden utan skuld” av Viveca Sten. Jag hade svårt att koncentrera mig på annat, övertygade mig själv om att det är nyttigt att ta paus i skrivandet för att läsa. (Vilket det är!) Vila lite längre på morgonen är också bra. För förkylningen om inte annat. En sådan bok där önskan att läsa vidare är så stor att jag i förväg börjar känna sorg över att boken kommer att ta slut. Och ändå kan jag inte slut läsa.Bild

Vad var det då som gjorde boken så bra? Bra är ju subjektivt, men för mig var det berättelsen i kombination med den skrivteknik Viveca använder sig av.

Ett mord i nutid och vi följer huvudpersonen kriminalkommissarien Thomas i sökandet och blir parallellt även bekanta med hans bästa väninna Nora som har äktenskapliga problem och personlig kris. Hennes två pojkar hittar mordoffret och det krisar till sig än värre. Upplagt för massor av trubbel som ska klaras ut. Men Viveca nöjer sig inte där utan låter oss följa flera livsöden från förra sekelskiftet och även dagboksanteckningar från början av seklet. Som läsare får jag grunna på frågan hur det kan hänga ihop med ett mord i nutid? Att det har någon betydelse för storyn förstår man men det dröjer långt in i berättelsen innan jag greppar hur det kan förhålla sig. Jag känner mig varsamt ledd genom texten och ändå hållen på halster genom hela läsningen. Hade det inte följts upp hade jag nog blivit förvirrad och undrat över vart det ska leda. Jag brukar ganska snart lista ut eller åtminstone ringa in vem eller vilka som ligger bakom. Därför blev jag glatt överraskad när texten håller mig fängslad så länge vid kopplingen mellan historia och nutid. Även när jag vet så vill jag fortsätta läsa. Vad beror det på då? Samma sak, i texten finns fler tekniker för att hålla spänningen uppe.

Kapitlen avslutas med cliffhangers, ett oavslutat spänningsmoment, jag är tvungen att läsa vidare för att få veta mer. Jag vill vända blad direkt. Bara ett kapitel till, tänker jag. Genom att kapitlen varvas mellan olika karaktärer och historien portioneras ut lite i taget drivs berättelsen framåt och spänningen skjuts vidare. Kapitel för kapitel lämnas jag som läsare i ett avslöjande och tvingas sedan in i en annan karaktärs dilemma, som är lika spännande. Lagom när man tror sig vara något på spåren, skiftar det igen. Läsaren får vänta.Bild

På ett ställe i slutet när huvudpersonen hamnar i trubbel på klassiskt vis så hinner jag tänka några gånger att det går onödigt långt men jag förlåter texten för det eftersom jag haft njutbar läsning i princip genom hela boken.

Vill du läsa mer om dessa och andra skrivtekniker så rekommenderas Elisabet Norins ”Tre enkla regler – finns inte” varmt. Jag använder den själv både som inspiration och kunskapskälla för skrivande. Är du, som jag, intresserad av spänningslitteratur rekommendera jag givetvis ”I grunden utan skuld” av Viveca Sten.

Vad tycker du om att läsa?

Trevlig läsning!

/Jeanette

I september förra året påbörjade jag den novellsamling som jag nu arbetar på. Jag la då mitt romanprojekt, som jag arbetat på senaste året, på hyllan. Men bara för en tid. De båda handlar om ett och samma bostadsområde, ett helt vanligt svenskt bostadsområde någonstans i Sverige. Jag har utgått från beteenden och samhällsfenomen som intresserar mig och sedan hämningslöst hittat på alltsammans. Skapat karaktärer, familjer, föreningar, intressen och annat såsom det passar mig. Anledningen till att jag lämnade romanen var att där ryms inte allt som finns i mitt huvud och vill bli skrivna. Det gör det förhoppningsvis (!) inte i novellsamlingen heller men här kan jag göra nedslag i flera familjer och hitta på olika öden som skapar ett bostadsområde. Allt är fiktion men för den skull har jag inte övergivit verkligheten. Detta är samtidsprosa, det händer bland oss.

När jag började med romanprojektet insåg jag ganska snart att det var absolut nödvändigt att ha någon form av plan över mitt bostadsområde. Så jag skred till verket och ritade hur husen ligger, lekparker, gångvägar och garage. Skrev in karaktärernas namn på kartan där de bor i området. Sedan blev det äkta makar och barn. Det funkade bra för den textmängd jag hade och så länge jag hade en överblick och kontinuerlig kontakt med texten. I novellsamlingen dyker det upp nya karaktärer som ska bo någonstans och de har barn, män och svärmödrar. Det är en mängd olika hårfärger och hobbys. Jag inser att inte alla är viktiga att hålla reda på men många är det för att senare kunna följa upp det i romanen. Jag har därför påbörjat ett personregister över karaktärerna som beskriver hur de ser ut, beter sig och vad de gör och tycker om. Riktigt roligt – det skapar kontakt med karaktärerna på ett helt nytt sätt och det är mycket enkelt att ta reda på viktig information om de när jag behöver det. Utan att behöva börja leta i tidigare skriven text.

En annan sak jag provat är att skriva synopsis, en plan. Jag tycker om att låta saker hända under mina fingrar på tangentbordet och överraskas av vad karaktärerna säger och hittar på. Ofta blir det annat än jag tänkt mig. Jag har för romanprojektet tillåtit mig att vara fri och ha en ganska vag bild om vad som ska hända. Jag känner mig säker på (och sugen!) på att jag kommer att utarbeta en synopsis innan jag fortsätter mitt romanprojekt. ”Lagom” detaljerad och jag ska vara tillåtande mot ändringar som en vägledning för mig i mitt arbete. Jag har provat på den novell jag nu skriver på. Jag märker att det blir mycket enklare att skriva fokuserat när jag vet vad varje avsnitt ska leda till för att jag ska hamna rätt i slutet. Jag inser snabbare när jag är på villovägar. Med öppna ögon och sidoseende så kan jag också välja att ändra mig när jag ser ett sidospår som kan vara mer intressant.

Använder du planer för ditt skrivande, liv eller annat?

Läs  mer om hur en synopsis liknar planer och målsättning för olika livsmål på kreationslotsen.se.

/Jeanette

%d bloggare gillar detta: