Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Livsmod’ Category

Skrivliv i spanien  Nu är höstens skrivresa till solen bokad! Tre veckor för eget skrivande. Förra gången var det fem veckor och jag fokuserade enbart på mitt skrivande. Den här gången kommer jag dela tiden mellan skrivande och arbete, det blir en ny utmaning att hålla den balansen. Min avsikt är ändå att frigöra så mycket tid att jag kan koncentrera mig på skrivandet. Det är så många distraktioner och aktiviteter som lockar här hemma.

Att befinna sig i värmen och ny miljö har en fantastisk effekt på min kreativitet. Tankarna löper fritt, läsningen blommar och fingrarna knattrar fram på tangenterna. Dessutom är det underbart att ta en promenad efter havet, suga i sig havsluften, bli väckt av den svala morgonbrisen och söka nya bilder genom kameralinsen. Jag tankar energi som jag använder i vintermörkret och tankar som jag kan göra något av i mitt skrivande och mitt arbete. Egentligen vill jag bo i värmen större delen av året men än så länge blir det några veckor om året.

Jag är djupt tacksam över att insikten om att jag behöver lyssna inåt. När jag lyssnar på mig själv hittar jag lösningar som fungerar. Att vara egen företagare är Skrivliv vid havskantenmycket arbete, mycket roligt arbete i mitt fall. Men det ger också frihet att utforma livet så att det passar de som lever i det. Med familj är det förstås flera saker att ta hänsyn till än om man lever själv men det är inte omöjligt! Det trodde jag länge att det var.

Lösningen kom när jag insåg att det är möjligt. Så är det alltid. Så länge man intalar sig att det inte går kommer hjärnan hjälpa till att hitta argument för att det inte går. Så jag sa istället att det är möjligt. Jag var inte helt övertygad till en början, det ska erkännas. Men nu började jag få fram argument för att det är möjligt och idéer om hur jag kunde lösa det pockade på. Jag började med ”Man kan inte lämna sina barn och man under flera veckor för att ägna sig åt en lyxhobby som att skriva.” För säkerhets skull lade jag till ”Du är ju inte ens författare, vem skulle vilja läsa det du skriver?”. Efter att ha bearbetat den så lyder den istället ”Jag åker till värmen för att skriva och ladda energi. Jag kommer hem som en stärkt människa, mor och fru. Jag vet att min man och mina ungdomar klarar sig utmärkt utan mig under den tiden.” Saknar jag dem? JA, mycket. Men det går och jag vill.

Bild blommaHar du drömmar om något annat? En annan plats, yrke eller mer frihet? Men tänker att det inte går? Då önskar jag dig kreativitet, att kunna se lösningarna, och mod att förverkliga dina drömmar. Jag vet att du kan. Börja redan nu genom att formulera din önskan som en möjlighet, hur galet det än låter. När du sagt den tillräckligt många gånger kommer det att låta som det mest naturliga i världen.
Lycka till!

/Jeanette

Read Full Post »

Livet som på räls?

Tänk om det vore som första klass på X2000. Breda, mjuka fåtöljer att luta sig bakåt i. Gratis kaffe och Wi-Fi. Lyxig egentid tillsammans med andra utan att vara gemensam. Lågmäld konversation, långt från larmande barnfamiljer. Snabb och smidig förflyttning från start till mål. Räls som en fri motorväg och spåren växlas automatiskt när vi kommer farande. Tänk om livet vore så. Så skönt det vore, tänker jag ibland.

Mitt liv är mer som att färdas på en mountainbike utefter en skogsstig. Slingrar sig fram genom landskapet utan att jag har kunskap om vad som kommer bakom nästa krön. Tappar jag koncentrationen så riskerar jag att snava på en rot eller köra in i en bergvägg. Jag tvingas ibland att göra vägval när stigen delar sig. Vissa dagar skiner solen och det är lätt att ta sig fram i värmen och på de torra partierna. Andra dagar står regnet som spön i backen och hjulen slirar i leran och jag drattar på ändan. Jag får räkna med skitiga kläder och pisk i ansiktet av uthängande grenar. Men jag fortsätter för jag vet att jag kommer till en glänta längre fram, så småningom. I gläntan ligger ljuset över det öppna fältet och gör färgerna klara. När jag kommer till gläntan stannar jag och tittar förundrat, njuter av färden. Tvekar innan jag tar steget in i det okända landskapet som ändå är så bekant. Genom gläntan går jag på egna ben och är stolt över min färd, njuter av att vara framme.

Det jag möter är sådant jag övat på under färden men nu i ny tappning att ta sig an. Ju längre fram jag kommer i gläntan ju närmare kommer jag också där stigen slingrar sig vidare genom skogen. Jag vänder mig om en sista gång innan jag kastar mig in i skogen på nya äventyr på jakt efter nya erfarenheter och lärdomar.

Visst vore det skönt att åka X2000 ibland men jag kan inte låta bli att undra om inte blåmärkena och regnet får mig att njuta lite extra när solen skiner på min stig. Jag tror det. Och jag vill inte vara utan de rötter och stenar som placeras ut på min stig för i mötet med dem lär jag mig nya saker om mig själv, andra och vår gemensamma omvärld. Det gör mitt liv värt att leva.

Dela gärna med dig av detta inlägg om det gav dig något och även av dina tankar om detta!

/Jeanette

 

Read Full Post »